Kakbjudning och teckningar på Galleri Rostrum
Rostrum arrangerar med jämna mellanrum Art efter work, då galleriet är öppet för en gäst att skapa möte och utbyte.
Denna tisdagkväll ordnades det konstlotteri då Gertrud Alfredsson visade sinn teckningsinstallation med visning av tapeten Pussy samt muffins och tårtor.
Kvällen handlade dessutom om olika känslor.
”Minnet av prasslet från glasspinnepapper i gula och orange färger med uppställda rutor, doften av passion och apelsin strömmar upp i näsan när den i ett snabbt och bestämt prassel öppnas och man är så…”
Direkt när man kommer in i galleriet, hänger tre längder av en tapet, tryckt på tapetpapper, som har fått namnet Pussy.
På övriga väggar finns en gärdsmyg i stort format samt en annan teckning i kol.
Den andra teckningen föreställer ett ansikte mot en ganska mörk bakgrund.
- Först var det en kvinna med ljust ansikte, men det blev en process av det, hon fick en hatt med flor och hon står i förhållande till gärdsmygen, säger Gertrud Alfredsson.
I de andra gallerirummen visades tre vinst-teckningar, samt en hög med teckningar och två teckningsrullar på golvet samt teckningar, fasthäftade på väggen.
Gertrud arbetar just nu mycket med kol på akvarellpapper.
Det var ett bra tillfälle att både se de nya teckningarna och att vinna dem.
Art after work tisdagar mellan två utställningar
Tiisdagen 1 februari
Art after work
Galleri Rostrum Malmö
Text: Magnus Sjöbleke
Foto: Magnus Sjöbleke
Smycka dig med annat än förförelse
Christian Alandette och Benjamin Lignel sammanfattar i sitt senaste projekt hur ett smycke, i en nutida kontext, kan ingå i ett kritiskt förhållningssätt gentemot hantverkstraditionerna.
Utställningen har visats på flera platser i världen och har nu nått Falkenbergs museum.
Alandette och Lignell bjuder in besökaren till denna utställning att från andra discipliner, t ex antropologi, filosofi, film och arkitektur, ifrågasätta den gängse definitionen av smycken.
Temakonst fanns med vid invigningen. Här mötte jag också Babette Boucher – en av de utställande konstnärerna. Hon visar ett av sina egna halsband.
Det har referenser till en vargs käke. Hon syftar givetvis på Rödluvan och vargen.
Med denna referens vill Babette Boucher syfta på förförelsen som fenomen och tidstendens.
”Vargen använder förförelse för att locka rödluvan in mot sin säng på samma vis som ett smycke förför människorna på flera sätt” – Babette Boucher
Skogsdjur återkommer vid andra tillfällen på denna utställning i exempelvis ett halssmycke, i vilket formen av en rävsax utgör huvudsakligt formelement.
I en annan hörna av det lilla museet i Falkenberg (vilket ursprungligen var en ria i vilken man torkade havre) hittar vi Nathalie Perret Paliceders halsband, vilket ger ett slags tecknat bomärke från ett vitt gipspulver på den som har burit det. Ett fotografi visar en kvinna i svart tröja med ett tydligt vitt pulver där smycket är placerat.
I Frédéric Brahams projekt Cosmetics sker en förskjutning. Det är inte användaren som blir åtråvärd men skönhetens hjälpmedel förvandlats till åtråvärda objekt i form av naturtrogna läppstift, puderdosa och eyeliner i silver och guld.
Christian Alandette visar mig ett smycke gjort av en av de mera lovande unga stjärnskotten i fransk smyckedesign. Carole Deltenre.
Det ena smycket har hon tillverkat för flickor, det andra för pojkar. – Förstnämnda är ett plotter av små minidockor, husgeråd och annat medan det för pojkar har en halv vapenarsenal i form av plastleksaker hängande.
Carole Deltenre deltar även med en fingerring, en sådan som förr bars av adelsmän, vilken kunde användas som sigill. Denna har dock en kvinnas kön som stämpel.
Deltagande konstnärer:
Claire Baloge, Babette Boucher, Brune Boyer-Pellerej, Frédéric Braham, Monika Brugger, Carole Deltenre, Joanne Grimonprez, Sophie Hanagarth, Ulrike Kämpfert, Emmanuel Lacoste, Catherine le Gal, Florence Lehmann, Christophe Marguier, Amandine Meunier, Jana Natier, Nathalie Perret, Maud Traon deltar i denna utställning.
Also know as jewellery har visats på gallerier och museer i USA och Europa.
Utställningen är ett projekt av Christian Alandete & Benjamin Lignel för La grantie association pour le bijou med titeln also known as jewellery har de franska curatorerna Christian Alandete & Benjamin Lignel,visat visat hur smyckekonstnärerna
Utställningen pågår fram till den 27 november 2010 och jag rekommenderar er att passa på innan den tar slut.
Text: Magnus Sjöbleke
I en kolonistuga, nära den östra stranden
Henrik ser ut att vara lite vilsen, då hans scen vanligen är på andra platser i Latinamerika, men också Italien och Serbien.
”När jag kom tillbaks från Latinamerika hade jag ingen att diskutera med eller ingen scen att visa det jag gör” Henrik Hedinge
Jag möter honom på en kolonistuga på Östra stranden, nära Halmstad.
Henrik hade skickat saker på nätet till latinamerikaner som reagerade på hans arbeten, han bjöds dit och det blev många framträdanden, bland annat på konstskademier och på konstmässor. Vid återkomsten till Sverige fanns ingen att diskutera med och ingen scen för det han vill visa och Östra stranden blev vid detta tillfälle en liten scen för performance och en samlingsplats för vilsna själar i det ödsliga sommarparadiset.
Henrik kallar sin performancekonst Genderflux ett begrepp som kan härledas från orden fluxus vilket betyder flöde och gender, vilket betyder genus, och är den vetenskap som bygger på frågeställningar av könsaspekter och identitet.
Nu befinner sig två ytor med foton, tillsammans bildande två mycket stora foton, vilka visar några av Henrikss performances ute i världen och fyra olika människor, på ett golv i Henrik Hedinges föräldrars kolonistuga. De skall senare på gå en tipspromenad om hans konst.
Sin första performance gjorde Henrik Hedinge då han gick på högstadiet. Klassen hade i uppgift att uppföra ett scenframträdande. Henrik föreslog något rätt okontroversiellt som röstades ned. Idén hade därmed fått utrymme hos Henrik. Han förstod inte riktigt hur hans nytänkande skulle förklaras för andra men tio år senare förstod Hedinge att sådana saker hade gjorts över hela världen sedan 60-talet.
Då han senare flyttade till England för att gå konstskola, blev det lite av samma sak som på högstadiet. Lärarna på konstskolan var i någon mån insatta i performance, dock i väldigt ringa omfattning.
Färgerna som används är glada. henrik använder endast gult och rött i sina performances.
Det snällaste som finns är frukt, det använde Henrik på Venezuelas Nationalmuseum 2008, i en performance som anspelar på tortyr, vilken hans medhjälpare bidrar med.
Fotodokumentationen ser Henrik Hedinge som en betydande del av verket, vilket kanske skulle kunna gå att sälja – som det foto jag nu står inför i den lilla kylslagna kolonistugan.
Vid Östra stranden visar Henrik Hedinge ett foto, uppdelat i hundra delar vars titel är GenderFlux, vilket är en del i en större helhet som bland annat består av verk som via stadier av utveckling, först visades på en utställning i Belgrad; sedan på en genusfestival i Berlin, där det fick namnet GenderFluxβ, som anspelar på mjukvaror som utvecklas och som man kan få del av innan den färdiga versionen blir presenterad.
”People looking for their persona. Their personality. Looking for their body of desire or being lost in their own body. Hetero normal ways of living are changing. Hormones changing bodies and personas voluntarily or forced by pollution. Fast information flux in the era of internet making us dream and feel many more things than before
Before maybe you felt that you were a man or a woman or gay. In today’s twitter flow of quick information, desires and conceptions change quicker and quicker. No time to change your gender. Your gender has become a constant flow of gender metamorfis. GenderFlux”.
Texten är inspirerad av olika saker men sammansatt Av Henrik Hedinge för att beskriva det han arbetar med. Texten är inspirerad av science fiction, J.G Ballard och här finns inspiration från nutida diskussioner och användning av Twitter och andra sociala medier.
”Nihilismen inom konsten var stark på 60-talet, det var provocerande då men inte nu”
Henrik Hedinge.
”Konstnärer vet vem Herman Nitsch och wienauktionisterna är, men nu behövs komplexa strukturer – och ett konstrasterande sätt att jobba”
A fruity torture uppstod som en utveckling av det Wien-aktionisterna med Herman Nitsch gjorde. De var en anti-grupp som opponerade mot klassisk kultur såsom opera o.s.v.
Han vill betona att det finns en annan publik , den han kallar mediapublik. En publik som känner igen sig i andra aspekter än det, vilka de som befinner sig inom bildkonstområdet, gör.
Henrik Hedinge har satt ihop ”Fruity torture” på ett sätt som skall ge reaktioner.
” I mycket performance skär sig konstnärer eller skapar fysisk smärta, men man blir blasé och väljer bort sådana uttryck”
-Det monster man inte kan se i en film är oftare mer skrämmande än monstret man kan se, säger Henrik Hedinge
Text: Magnus Sjöbleke
Foto: Henrik Hedinge
Somewhere in between green, blue and real
I starkt rosa och suddigt blått befinner sig ”somewhere in between green, blue and real” – som filmen heter, mellan artefakt och natur – mellan verkligt och artificiellt.
Veronica Lindahl och Jana Richtrova visade filmen på Halmstad kulturnatt på en filmduk nära det centralt belägna bostadsområdet Nissa strand.
”Somewhere in between green, blue and real” utgår från tankar kring verklighet och fantasi och människans starka tilltro till synen. Filmen visar ett antal scener, nästintill stillbilder, som består av iscensatta vyer över en lätt förvrängd och förskönad natur”, skriver Lindahl och Richtrova i en tillhörande programförklaring.
Det som kunde varit gräs är inte gräs och det som kunde varit en solnedgång är skapat i en studio.
”Somewhere in between” inleds med en vy av växtlighet, vilken skulle kunna vara en existerande, men naturligt växande biomassa.
Kanske, men bara kanske så uppstår en tanke på att detta kan vara blandat med plastblommor eller ett osannolikt arrangemang av växter som man i ett natursammanhang aldrig skulle finna tillsammans.
”Naturen är för många det mest sanna, okonstlade och oskuldsfulla men brukar avbildas och skildras i en tillrättalagd och arrangerad komposition. Exempelvis inom landskaps- och naturfotografi vill man ofta fånga en närvaro i naturen som är fri från artificiella inslag, samtidigt väljer man ut det ”ideala utsnittet” vilket då även avslöjar en hel del om den som står bakom kameran” – Lindahl och Richtrova
Om det i videon blåser på stranden så kan det vara en fläkt som har använt i arbetet i studion. Man ställs inför oväntade sanningar i denna film.
Filmen som var loopad, mötte kanske inte några stora publikmängder, kommenterar Richtrova/Lindahl.
Men, vad häder nu frågar jag båda?
”Nu kommer vi att lägga på ljud och skicka den till en filmfestival i Normandie och så skall vi söka till en filmvisning i London med svenska videoverk”, säger Veronica Lindahl.
Filmen är gjord 2010 och Jana Richtrova och Veronica Lindahl deltar just i en utställning på stadsgalleriet i Halmstad.
Text: Magnus Sjöbleke
Foto: Veronica Lindahl Jana Richtrova
Materialet ger spår
Just nu pågår en utställning på Kungsbacka konsthall, med det svarta och det vita i fokus.
Sara Wallgren har mestadels fyllt konsthallen med fina teckningar i stort format. Några av verken är av Tisha Murakaj.
Figurativt och abstrakt
Teckningarna är figurativa och abstrakta, ibland inneslutna i plexiglas som Powers of Recollection III, vilket är ett verk som går att öppna, inte olikt en altartavla. Den kan jämföras med en seismograf. Varje ruta är den andra olik, man kan följa teckningsarbetet, och när handen har tröttats ut. Powers of Recollection III är tecknad med blyerts på ritfilm.
Potential container of secrets I är flätad av breda pappersremsor. Verket har anknytning till det faktum att även historier och tankar vävs in och göms I fysiska föremål som finns I vår vardag.
Potential container of secrets I är flätad av breda pappersremsor. Verket har anknytning till det faktum att även historier och tankar vävs in och göms I fysiska föremål som finns I vår vardag.
Text: Magnus Sjöbleke
Foto: Magnus Sjöbleke
GALLERIET SOM VÅGAR STICKA UT HAKAN
LILITH WALTENBERG HOPPADE AV JOURNALISTIKEN FÖR ANNORLUNDA GALLERIVERKSAMHET.
Lilith Waltenberg har sedan april 2009 drivit galleri Lilith Waltenberg i Malmö.
Innan hon hade detta galleri så var hon journalist i 30 år på sydsvenska dagbladet.
Som journalist har Lilith skaffat ett stort nätverk, vilket är en stor fördel vid arbetet med galleriet.
- Det är vansinnigt roligt, säger Lilith Waltenberg, Som nu har gått in för att arbeta med galleriet.
Frusna moln
Under hösten 2009 passerade en revy av konst galleriet. En av konstnärerna var Lone Larsen. Hennes idé var att fånga in moln och tvinga ihop dem till frusna ögonblick.
”Mitt arbete är inne i ett spännande förlopp där jag med rummet och formens hjälp vill relatera och hämta upp processer och känslor inom oss. Molnens kropp blir till och arbetas om i olika material”, säger Lone Larsen.
Under 2009 visades Christer Järeslätts utställning ”Landsbygd”, vilken ingår i trilogin ”Landsbygd – Pleasantville – Landsbygd – Lebensraum ”.
”Man behöver inte vara fotograf för att tänka och minnas i bilder. Och jag är knappast ensam om att associera en plats med en annan. Det som i verkligheten kanske är Nilssons lada vid riksväg 23 är för mig någonting helt annat, och det är detta andra som gör den värd att notera”.
Christer Järeslätt maj 2009
Blub blub
David Kratz visade i september och oktober 2009, den platsspecifika stereoskopiska 3D-animationen “blub blub”.
Text: Magnus Sjöbleke
Foto: Magnus Sjöbleke
Läs mer
BAKOM DEN SKENBARA YTAN
FÄRGYTAN SPRICKER OCH REPARERAS – SPÅR UPPSTÅR
”Jag använder tejp och armeringsnät”
Ibland, stannar spåren kvar.
Processen ger uttrycket, meningen finns i själva händelsen.
”Tavlan ger själv något.”
(Martin Svansjö, om det måleri han visade 19 augusti 2009 på Rögle Konsthall)
Klusterartade, skenbara batikmålningar, i vilka tejpbitar och uppsplittringar av formelementen verkade vara det centrala i hela endagsutställningen. Batiken blev dock skenbar. Vid närmare betraktande och efter ett samtal med konstnären uppenbarade sig faktumet att detta gällde måleri med en precision och tydlighet, Processkonst – får jag reda på.
Brunchen på Rögle konsthall sista söndagen i augusti månad innehöll rockoperaföreställningen När Sven blev lämnad ensam, av Stina Sturesson och Martin Karlqvist samt en endagsutställning av Martin Svansjö.
Vissa målare i historien låter var och en besvara de stora frågorna. Med klusterartade upprepningar, rik användning av tomma ytor (också de skenbara) kan jag uppleva detta som en floating tank, en plats för tankarna att få vila i.
Den kreativitet som står att finna i Martin Svansjös bildvärld kan lätt uppfattas som en möjlighet till andning, till behövlig paus.
Om man vill så kan den dock föra tankarna till motsatsen – närvaro av egen mental verksamhet.
Det fanns någonting bakom det slumpvisa.
Står vi inför batikfärgade tyger och färdiga mönster?
Är i själva verket varje form noggrant framtagen under medveten avvägning?
I denna konst har grunderingen, gjord på harlim och krita, samt andra traditionstyngda material som blyerts och bläck, särskilt utrymme.
Bitar av duken har förblivit omålade.
Därefter växer olika mönsterbildningar fram.
Gränserna är viktiga, varför ramar som innesluter kompositionerna är en betydelsefull faktor.
”Ett flintaföremål samsades exempelvis med en nutida plastleksak”
I Rögle fanns även tredimensionella assemblage vilka hade sammansatts av radikalt olikartade artefakter. Ett flintaföremål samsades exempelvis med en nutida plastleksak. Summan av dem är egentligen inte konstigare än att plast och flinta är ”två sidor av samma mynt”. I vår tid ersätts flintan av plasten.
Materialen är av betydelse för denne målare, texturerna och det uttryck som varje material ger, tas tillvara.
Ett klarsynt, spännande överraskningsmoment uppstår i en tid då konstvärlden blivit institutionaliserad och skapat sina egna, färdiga regler. Men det är också naivt och lekfullt, ytorna är bearbetade i en målarprocess, som är en målsättning i sig.
Text: Magnus Sjöbleke
Foto: Gertrud Alfredsson och Magnus Sjöbleke
Negativteckning i stort format
Tecknare fick teckna på sina porträtt. Porträttserien refricater visas nu på Arbetets museum.
Christer Järeslätt, frilansfotograf i Malmö, var på reportageresa i Friedrichshain i Berlin. Efter intervjun och formellt arbete blev det ett besök på baren Kulturzentrum.
Christer plockar oväntat fram en storformats Polaroid bälgkamera och vad som därefter hände har resulterat i utställningen Refricater som nu visas på Arbetets museum i Norrköping.
- Inget är datagjort, säger Christer, som är av den gamla skolan.
Han använder gärna gamla kameror och arbetar traditionellt med mörkrumsarbete i sitt konstnärliga arbete och lägger pressfotografin åt sidan.
”Många av de yngre tecknarna var mycket nervösa”.
- Det går ju inte att ändra eller sudda, utvecklar Christer Järeslätt som jag träffar i lägenheten i Malmö, där han bor med hustrun Åsa, två barn och en katt. Passande nog sker även vårt möte en regning oktoberkväll, som den spännande kvällen i Berlin då upptrappningen av det stora arbetet inleddes.
Reportaget gällde svenskar som hade funnit en tillflyktsort i Berlin. Vid denna tid fanns i forna Östberlin ett bostadsöverskott som en effekt av tiden då berlinmuren föll. Ur ekonomisk synvinkel fanns även fördelar när det gällde att klara sig för dessa kulturarbetare.
Serietecknarna Max Andersson och Lars Sjunnesson stod först på listan i reportageserien. Christer tar vid detta tillfälle några snabba miljöfoton av Lars Sjunnesson och max Andersson. Därefter uppmanas serietecknarna att med hjälp av ett vasst verktyg rista bilder direkt i det negativ, vilket direkt kan tas loss ur kamerans bakstycke.
Christer är van vid hanteringen men övriga personer tappar koncepten vilket snart övergår i uppsluppenhet. Den regniga kvällen i Östberlin, såg med andra ord utställningen Refricater dagens ljus.
Resultatet av den nyck, vilken i själva verket var planerad sedan länge av Christer har tidigare visats på Galleri Lilith Waltenberg och på galleri Tres hombres på Hotell Tylösand. Sistnämnda galleri har tidigare visat fotografier av Järeslätt, liksom det närbelägna Länsmuseet Halmstad.
Boken Refricater med texter av Lilith Walthenberg och av Carl Johan De Geer gavs ut i samband med projektet, på bokförlaget Sanatorium. Boken är en fin översikt av många av de tecknare som blivit porträtterade.
Ganska snart utvecklades negativristningarna med ett tusch som lades på negativen. de senare har det Amerikanska måttet 4 x 5 tum, vilket kan översättas till 10 x 13 cm. Det täckande tuschet medgav att tecknarna kunde använda sig av vita partier, medan ristningen i det svarta blir just svarta streck vid framkallningen i fotolabbet.
Ett 60-tal serietecknare hann bli avporträtterade innan Polaroid lade ned tillverkningen av filmmaterialet. Samtliga porträtt är bearbetade av respektive tecknare.
Magnus Sjöbleke
Foto: Christer Järeslätt
Outforskat möter världen
Egen finansiering var inget hinder. Rögle konsthall är den senaste tidens mest intressanta kulturyttring i skåneregionen
Gertrud
Alfredsson och Lone Larsen driver sedan ett och sett halvt år tillbaks en konsthall i Rögle, utanför Ängelholm.
Gertrud Alfredsson öppnade konsthallen 2008, snart kom Lone Larsen in i projektet. Denna finansieras nu med egna medel, vilket det finns fördelar med. Det går att vara radikal och mer personligt urval kan tillåtas.
- Den har ett hjärta och en själ, säger Gertrud.
I en plåtbyggnad i en ort full av historia, med ekon av sportframgångar och med traditioner från tegeltillverkningen finns förutsättningar för att bygga en av södra sveriges mest intressanta konstsatsningar just nu.
Sista söndagen i varje månad ges bruncher vilka har skapat en plattform för nätverksbyggande och för vänner att träffas. Vid bruncherna ingår ett framträdande av något slag, som musik, poesi och, vilket nu planeras, en tårttävling som troligen kommer att prägas av estetisk spänning.
Utställningarna har varierat, men kommer oftast ur det rika nätverk, ur vilket båda konstnärerna har i det närmsta outtömliga resurser.
Våren 2008 hyrde Gertrud Alfredsson ateljé med Bo Weberg och de etablerade ”Ängelholms konsthall för en dag”.
- Många kände sig hotade av initiativet, säger Alfredsson
Ur händelsen har den nu aktiva och dynamiska platsen utvecklats.
I början visades Gertrud Alfredssons måleri. Sedan kom ” Multipler”. Den nu aktuella utställningen är Barbro Hemer. Inte sällan finns utrymme för nyinlagda initiativ som endagsutställningen med Martin Svansjö, en konstnär som är inspirerad av arkitekturhistorien.
” Jag valde en väldigt dyr atelje när jag flyttade till Rögle, det var mycket yta, en industribyggnad, jag märkte att det här kunde vara en konsthall”.
Gertruds konstnärsbana präglas av dynamisk aktivitet, detta är bara en av hennes ganska överaskande aktiviteter.
- Platsen är viktig, det är en outforskad plats, det är en liten ort, människor bor där, de har ett liv här, berättar konstnären som numera också blivit konsthallsföreståndare.
Kulturlivet i Skåne är i stark utveckling. En jämförelse som gjorts av en besökare och vän till konstnärerna är att liknande kan hittas på ställen som Beijing, eller i Berlin. Det som är självklart där är verkligen inte självklart i Sverige
Gertrud Alfredsson blev utbildad på Forum i Malmö och kände sig aldrig hemma i 80-talet.
”Det var för mycket kommers, för mycket skrivbord”.
90-talet blev en befrielse. Ändå hittar man det postmodernt färgade synsättet hos målaren. Det låga får samma värde som det höga.
Konsthallen slår visserligen igen några månader från december (efter tårttävlingen), därefter kommer den att öppnas igen.
Foto: Gertrud Alfredsson
Den gjutna bilden
Josefine Axelsson i slutfasen av offentliga arbetet ”Mammas skor”
Under Egyptens dynastier innebar kulten av de döda ett uppsving för skulpturen. I neolitisk och i paleolitisk tid formades gudar, eller det villebråd man ville nedlägga, i lera, sten, benknotor och trästycken.
Skulptur har i alla tider haft betydelse som ett sammanhållande kitt i samhället. Materialen har varit många och betydelsen för att knyta samman individerna till kollektivet har varit tydlig.
Josefine Axelssons skulpturer anknyter till forntidens starka traditioner i det att de bär ett innovativt och dynamiskt förhållningssätt gentemot materialet och ämnena.
