I en kolonistuga, nära den östra stranden

Henrik ser ut att vara lite vilsen, då hans scen vanligen är på andra platser i Latinamerika, men också Italien och Serbien.

“När jag kom tillbaks från Latinamerika hade jag ingen att diskutera med eller ingen scen att visa det jag gör” Henrik Hedinge

Jag möter honom på en kolonistuga på Östra stranden, nära Halmstad.
Henrik hade skickat saker på nätet till latinamerikaner som reagerade på hans arbeten, han bjöds dit och det blev många framträdanden, bland annat på konstskademier och på konstmässor. Vid återkomsten till Sverige fanns ingen att diskutera med och ingen scen för det han vill visa och Östra stranden blev vid detta tillfälle en liten scen för performance och en samlingsplats för vilsna själar i det ödsliga sommarparadiset.

Henrik kallar sin performancekonst Genderflux ett begrepp som kan härledas från orden fluxus vilket betyder flöde och gender, vilket betyder genus, och är den vetenskap som bygger på frågeställningar av könsaspekter och identitet.

Nu befinner sig två ytor med foton, tillsammans bildande två mycket stora foton, vilka visar några av Henrikss performances ute i världen och fyra olika människor, på ett golv i Henrik Hedinges föräldrars kolonistuga. De skall senare på gå en tipspromenad om hans konst.

Sin första performance gjorde Henrik Hedinge då han gick på högstadiet. Klassen hade i uppgift att uppföra ett scenframträdande. Henrik föreslog något rätt okontroversiellt som röstades ned. Idén hade därmed fått utrymme hos Henrik. Han förstod inte riktigt hur hans nytänkande skulle förklaras för andra men tio år senare förstod Hedinge att sådana saker hade gjorts över hela världen sedan 60-talet.
Då han senare flyttade till England för att gå konstskola, blev det lite av samma sak som på högstadiet. Lärarna på konstskolan var i någon mån insatta i performance, dock i väldigt ringa omfattning.

Färgerna som används är glada. henrik använder endast gult och rött i sina performances.

Det snällaste som finns är frukt, det använde Henrik på Venezuelas Nationalmuseum 2008, i en performance som anspelar på tortyr, vilken hans medhjälpare bidrar med.

Fotodokumentationen ser Henrik Hedinge som en betydande del av verket, vilket kanske skulle kunna gå att sälja – som det foto jag nu står inför i den lilla kylslagna kolonistugan.

Vid Östra stranden visar Henrik Hedinge ett foto, uppdelat i hundra delar vars titel är GenderFlux, vilket är en del i en större helhet som bland annat består av verk som via stadier av utveckling, först visades på en utställning i Belgrad; sedan på en genusfestival i Berlin, där det fick namnet GenderFluxβ, som anspelar på mjukvaror som utvecklas och som man kan få del av innan den färdiga versionen blir presenterad.

“People looking for their persona. Their personality. Looking for their body of desire or being lost in their own body. Hetero normal ways of living are changing. Hormones changing bodies and personas voluntarily or forced by pollution. Fast information flux in the era of internet making us dream and feel many more things than before
Before maybe you felt that you were a man or a woman or gay. In today’s twitter flow of quick information, desires and conceptions change quicker and quicker. No time to change your gender. Your gender has become a constant flow of gender metamorfis. GenderFlux”.

Texten är inspirerad av olika saker men sammansatt Av Henrik Hedinge för att beskriva det han arbetar med. Texten är inspirerad av science fiction, J.G Ballard och här finns inspiration från nutida diskussioner och användning av Twitter och andra sociala medier.

”Nihilismen inom konsten var stark på 60-talet, det var provocerande då men inte nu”
Henrik Hedinge.

”Konstnärer vet vem Herman Nitsch och wienauktionisterna är, men nu behövs komplexa strukturer – och ett konstrasterande sätt att jobba”

A fruity torture uppstod som en utveckling av det Wien-aktionisterna med Herman Nitsch gjorde. De var en anti-grupp som opponerade mot klassisk kultur såsom opera o.s.v.
Han vill betona att det finns en annan publik , den han kallar mediapublik. En publik som känner igen sig i andra aspekter än det, vilka de som befinner sig inom bildkonstområdet, gör.
Henrik Hedinge har satt ihop ”Fruity torture” på ett sätt som skall ge reaktioner.

” I mycket performance skär sig konstnärer eller skapar fysisk smärta, men man blir blasé och väljer bort sådana uttryck”

-Det monster man inte kan se i en film är oftare mer skrämmande än monstret man kan se, säger Henrik Hedinge

Text: Magnus Sjöbleke
Foto: Henrik Hedinge